fourlines

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?
Jag vet inte ens vad jag gjorde igår

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
Men va fan-

3) FEM SNACKS DU GILLAR
Allt.

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:
Trade mistakes - Panic! at the disco
Fall for you - Secondhand Serenade
Payphone - Maroon 5
Build God, then we'll talk - Panic! at the disco
Lying is the most fun a girl can have without taking her clothes off - Panic! at the disco

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU VAR MÅNGMILJONÄR:
Skänka pengar
Spara till framtiden
Spara till framtiden
Spara till framtiden
Och skänka pengar

6) FEM DÅLIGA VANOR:
Ritar så mycket, det gör ont i armen lol
Sitter för mycket vid datorn
Läser för mycket Homestuck
Slår huvudet i något
Slå mig själv

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:
Lyssna på musik
Rita
Läsa
Skriva
. . . . .ÄTA-

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA:
Korta kjoler
Klänningar (aldrig igen)
Hög klackad
vet inget mer lol

9) FEM FAVORITLEKSAKER:
Bilden på Minie <3 (en katt)
Min bamboo tablet
Min mobil
Min säng
Kylskåpet

10) TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN:
men. . .
näe
trololololol

gjorde utmaningen: Monica
hejdåå!! :))))

Sebastians ögon blev störra i förvånad, ”Vad menar du?”

 

”I mardrömmen såg jag Rose ligga död i ditt sovrumsgolv.” Florence vände huvudet och kollade upp på honom, ”Du sa ’allt var just så perfekt, varför skulle du gå in’.”

 

Sebastian kollade på henne i tystnad, ögon stora.

 

”Enda sedan hon dog fryste du ner mig med din blick när jag nämnde henne! Och det kan inte vara på grund av att du saknar henne.” sa Florence med en seriös blick.

”Du måste drömma. Jag är inte en mördare, Flo. Du vet det.” Florence reste sig.

 

”Lögnare! Du mördade Rose!” Nya tårar började rinna. Vrede kokade upp i henne, liksom besvikelse. Sebastian, efter att ha hört vad sin syster just har sagt, kollade ner på marken och förlorade sin mask. När han kollade upp igen var det ett smalt leende sittande där. Hon visste det! Hon hittade mördaren men. . .

 

Varför grät han? I skam?

 

Fler tårar rann, och nu stod båda och hade röda ögon. Det var pinsamt.

 

”Varför gjorde du det?” frågade Florence, som hade tappat rösten. Sebastian skakade på huvudet.

 

”Jag gjorde det inte.” han fortsatte. Det var skam i rösten, som om han hade besviket sig själv.

 

”Vem då då?!?” Florence höjde rösten igen. Hon fick vänte ett tag tills hon fick ett svar.

 

”Jag vet inte.” Florence blev förvirrad och vreden steg.

 

”Förklara.” sa hon stenhårt. Sebastian tog en stund till att lugna sig.

 

”En dag hittade jag henne liggande där i sängen livlös. Jag försökte att väcka henne, men inget gick. Jag trodde att jag kanske skulle kunna få ut problemet. Men efter att ha förstört hennes kropp viste det sig att hon inte kunde bli räddad.” förklarade han. Det fick henne till att vilja gråta ännu mer. Sebastian hade tagit läkarutbildningen, och han har alltid varit så envis, precis som Florence, om att kunna klara saker själv. Men åtminstone var hon inte mördad antagligen.

 

”Vad var det då?” frågade Florence.

 

”Jag vet inte. Hjärtstopp, cancer, hjärntumör. Jag vet inte.” sa han. Han skakade på huvudet i skam. ”Om jag bara kunde rädda henne. . .”

 

Florence kunde förstå hur han kände nu. Att vilja rädda någon som man älskade, men ändå var man för sen.

 

”Det var inte. . .”

 

”Mitt fel? Det var det!” Sebastians röst höjdes. Florences sorgsna blick tittade in i hans ögon i en bra stund. Hon gick närmare och gav honom en kram.

 

”Det var inte ditt fel, hon var redan borta.” Hon kunde höra sin bror gråta. Hon stänge ögonen och satte ett smalt leende på sina läppar. ”Ta din tid, det är okej att gråta.”

---

Dun dun duuuuun! Då var den novellen slut!

De var på väg hem. Tur var att deras hem var inte så långt bort från cirkusen. Florence, som fortfarande höll ballongen i hennes hand med ett hårt grepp och Sebastians hand i hennes andra, kollade hon tillbaka till vägen vart cirkusen var.

 

”Vänta.” sa Florence och stoppade Sebastian.

 

”Va?” han kollade tillbaka till Florence. Hon kollade på honom med ett smalt leende och hund ögon.

 

”Kan vi besöka Roses grav idag?”

 

Sebastian kollade på henne i tystnad, försökte att läsa hennes blick i en lång stund, och sedan nickade han. De släppte varandras händer och gick till gravplatsen.

 

Florences grepp om ballongen var hårt. Hon kollade på gravarna som de passerade och kunde inte hjälpa från att känna sig ledsen.

 

”Här.” sa Sebastian and tog sina händer in i fickorna. Florence kollade på den svarta gravstenen med stora vita kursiva bokstäver på.

 

 

Florence kände hennes ögon bli vattniga, hennes syn började också bli suddig. Hon gnuggade sina ögon, hon ville inte börja gråta.

”Det är synd vi inte tog på oss något finare.” sa Florence och snyftade. Sebastian, uttryckslös, kollade över till Florence.

”Ta din tid, det är okej att gråta.” sa Sebastian. Det sa han alltid till Florence när hon blev ledsen. Alltid.

 

Florence, som försökte att torka sina tårar som föll liksom vattenfall, kände sina kinder bli röda. Hennes grepp om det tunna repet som höll i ballongen var ännu hårdare och hennes fingernaglar gjorde märken i hennes handflata.

 

Vid graven var en nalle som har suttit där enda sen begravningen, den var blöt från gammalt regn som har duschat den. En brun nalle med ett stycke rött tyg som en kappa. På en dejt hade Sebastian vunnit den för Rose på ett tivoli. Det paret hade aldrig problem. De var som ett perfekt par.

 

Florence gick till sina knän och knyter det tunna repet från ballongen till nallens arm. Hon kollade sedan på den och lät sina tårar torka på hennes hud. De stod där i tystnad framför hennes grav.

”Sebastian. . .” Sebastian kollade ner på sin syster, vart hennes ögon var som limade till gravstenen. ”Dödade du Rose?”

Vid cirkusen, när hon äntligen fick sin bror med, kunde Florence inte hålla sig från att skrika lite i glädje. Sebastian hade redan get upp, men suckade igen. De gick in, och var snart hälsade av en clown som gav Florence en blå ballong. De gick upp till rad fem och satte sig ner.

 

”Glad nu?” frågade Sebastian medans fler folk gick in. Florence nickade och höll sin ballong vid hennes knä så den inte skulle stå i vägen.

 

Och då började showen. Det började med lite humor och clowner, sen flyttade det vidare till att göra tricks med lejon och elefanter. Ljusen i multipla färger förblindade publiken. Ljuden av calliope och andra instrument gjorde däremot atmosfären lugnande. Inte lugnande som ’jag är redo till at sova’, utan musiken ändrade atmosfären till en tystnad och en annan sorts glädje.

 

Sebastian, missnöjd med allt som hände på scenen, tog en small koll över till Florence och såg ett stort leende på henne som bara ungar skulle vilja göra. Även fast att hon var tjugo hade hon talangen till att se ut som ett barn. Sebastians läppar formade ett smalt leende, den vände han sig tillbaka till scenen.

 

När cirkusen var över vände sig Sebastian över till Florence och hoppade till lite av synnen. Hennes leende- Nej, hennes grin var omänskligt stort. Hon liknade nästan den där katten från Alice i Underlandet.

 

”Flo?” Sebastian rynkade sina ögonbryn och mannade upp mot monstret som hade besatt henne. Florence vände sitt huvud från scenen till Sebastian, hennes leende satt nästan fast på henne.

 

”Ja?” fick hon ut, hennes Cheshire-grin var orört.

 

”. . . Låt oss gå.” sa han och tog hennes arm och gick. Florence följde efter och släppte äntligen hennes mördande leende. De gick ur cirkusen. Sebastian försökte att ignorera Florences tjat om att gå tillbaka.

När Florence var färdig med sin frukost, hade klätt på sig och borstat hår och tänder, gick hon ut till vardagsrummet. Florence och Sebastian has nu bott i England i över et år. Deras lägenhet var som ett hus, den hade två våningar och hade en massa rum. Hon visste redan alla hörn i lägenheten. Det var mindre än huset hon brukade bo i, ben det var stort nog för ett par tvillingar att fly från sina föräldrar med.

 

”Äntligen är du färdig.” sa Sebastian och reste sig från soffan med ett smalt leende. Florence nickade, men suckade åt synen som nu var hennes bror. Sebastians hår var som en fågelboa, efter att ha bott i England i ett tag nu har han inte riktigt brytt sig, han hade på sig svarta kläder som vanligt och han hade mörka ringar under ögonen.

 

”har du varit uppe hela natten igen? Du vet, det skadar inte att borsta håret då och då.” Florence rynkade pannan som ett ’jag get upp’. Hon flytte sig närmre och kammade visa delar av Sebastians hår tillbaka så att det såg lite bättre ut.

 

”Det är arbetet.” sa den blonda killen tillbaks.

 

”Det tar all din energi.” sa den blonda tjejen. ”I stället för att vara vaken varje dag och varje natt, kan du inte bara arbeta natt och sova dag? Det är inte så svårt.”

 

I oro släppte Florence sin bistra uppsyn. Sebastian suckade, hans leende blev dock större.

 

”Du är så gullig. Om jag sover alla dagarna och beter mig som en vampyr enligt schema, så har du ju ingen att vara med.” Enda sedan Rose dog, hade hon inte. Vuxna gjorde sällan vänner. Och för Florence var det extra svårt.

 

”Byt jobb då?” förslog hon. Det var en dum idé, hon viste det. Sebastians jobb gjorde nog med pengar för att tvillingarna kunde bo i lyx.

 

”Kan inte.” svaret var heller inte så chockande. Men Florence kunde inte förstå hus Sebastian kunde offra så mycket av honom själv för henne.

 

”Okej, men du ger mig stress.” sa hon. Hennes bror log lite.

 

”Då får vi hoppas du inte får gråa hår.”

”Jaja.”

 

”Men vart går vi nu då?” frågade Sebastian, nog trött av att vara i lägenheten redan nu.

 

”Jag vill se cirkusen som de just har öppnat vid änderna. Jag såg dem köra vid oss och jag antar de ska ha show snart.” sa Florence. Hon älskade cirkusar, det var en sak som gjorde henne lika road som en hund som jagar sin egen svans. Sebastian gav ut en min av nederlag.

 

”Okej, men du får inget godis.” sa han. Även fast att de var tvillingar med många likheter, gillade Sebastian inte cirkusar. Ingen visste varför. Florence gav honom ett stort leende och kramade honom. Sebastian suckade.

“Jag hade en mardröm.” sa Florence när hon hade rösten till att prata. Hon kollade ner på sin spegelbild i teet. Sebastians leende dog långsamt.

 

”Vad handlade den om?”

 

”Rose dog.” Sebastian kollade på henne i tystnad, han visste inte riktigt vad han skulle säga. Rose, som har varit död i tre veckor nu, var Sebastians ex och en bra vän till Florence. Men i hennes dröm var hon som en främling.

 

Sebastian klappade Florences huvud och kammade hennes hår med hans fingrar.

 

”Bara lugn, det var bara en mardröm.” monotonin i hans röst skrämde Florence. Sebastian reste sig från sängen och var på väg att gå ut, men stoppade vid dörr kammen och kollade tillbaks till sin syster.

 

”Ät före den blir kall.” Sen gick han. Florence, som fortfarande kollade på dörr kammen som Sebastian hade passerat för ett tag sedan, gjorde greppet om tekoppen hårdare.

---

Oooh, spännande! Vi får väll see vad som händer nästa gång!

Florence vaknade i hennes eget rum. Liggande i sin säng under täcket, hon tvang hennes ögon öppna och gav ut ett stön. Hon satte sig upp i sängen, hennes blonda hår var som ett fågelbo och hennes skogsgröna ögon släpades över till hennes högra sida för att se tiden. 8.05. Det var helg så såklart var hon trött.

 

Florence gäspade och bestämde sig för att lägga sig ner igen, men blev stoppad av dörren som öppnade och lukten av te kom in. Sebastian, som höll en plåt med en te kopp och två rostade mackor, gick in med ett leende. Det samma leendet han hade varje morgon.

 

”God morgon, sömntuta.” Det mest pinsamma smeknamnet man kan ge till sin syster är nog sömntuta, det passar precis men hon gillade det i alla fall verkligen inte. I utbyte fick Sebastian en gäsp. Sebastian suckade och placerade plåten på Florences nattbord. Han satte sig vid kanten på sängen och kollade på henne.

 

”Är något på tok? Du verkar mer gammal och sur än normalt.” sa Sebastian, han verkade inte bry sig om vilka ord han använde.

 

”Tr’tt.” mumlade Florence. Sebastian flinade åt mumlet och klappade toppen av hans systers huvud. Florence tog då sin te kopp och drack, hon höll koppen med båda händerna. Det var då en tystnad mellan dem, och allt tvillingarna hörde var fåglarna utomhus som sjöng sina kord.

 

 

---

 

Bara så att ni vet, den här novellen är lite lång så jag vet inte hur många delar den kommer ha. Jag försöker att hålla delarna till cirka 200-250 ord. . . Tack för att ni läste!

Lukten av blod fyllde hennes näsa. Det var äckligt och skrämmande på samma gång. Hon gillade inte synen framför henne heller. Lukten at ruttet kött hade drunknat i blod; det var bara en tun känsla kvar av det. Liket framför henne var inte en främmande person. Det var någon hon kände, man hade inte många känslor för. Hon visste inte om hon skulle gråta.