fourlines

Tio minuter senare har Jenna kommit till busshållsplatsen. Som varje dag står det en tjej från 9b, som kollar i sin mobilskärm. Jenna har aldrig vågat prata med henne hon har alltid varit för blyg.

Bussen kom runt hörnet och Jenna ställde sig vid trottoar kanten och tog fram sitt busskort. Det var fullt på bussen men Jenna såg att det skymtade två platser längs bak. Jenna gick längst bak och satte sig ned i det tuggummi ”bombade” sätet. När Jenna hade satt sig såg hon tjejen från 9a gå sakta fram tittandes på sätet brevid Jenna. Hon satte sig ned och gav ifrån sig ett tyst ”hej”. Jenna sa ”hej” tillbaka och tänkte sedan om hon hade sagt det för högt eller för lågt.

Efter den 10 minuters långa bussfärden till skolan såg Jenna att alla nior stod på skolgården, det var då hon kom på att det var utflyktsdag och man skulle ha med sig en stor matsäck för dem skulle vara borta hela dagen. Det enda Jenna hade med sig var ett äpple. Hon ställde sig som ingenting där alla i 9a stod. Hon såg (som alla andra också gjorde) deras mentor vinka att dem skulle komma till bussen. Alla i 9as klunga gick, Jenna gick lite efter för hon hade ingen att vara med ”som alltid”. Plötsligt så dök John upp, den blyga nörden som alltid svarade rätt på alla frågor inne på lektionerna, han gav aldrig någon annan en chans. Jenna har aldrig riktigt gillat honom. John frågade Jenna med en tyst och förkyd röst som alla verkade ha just nu på våren, ”Ehm vill du sitta bredvid mig på bussen?”. Det ända Jenna fick ur sig var ett tyst ”Okej” och ångrade sig snabbt.

John och Jenna gick in i bussen tillsammans. John satte sig i ett säte längst fram och vinkade fram Jenna. Hon hörde röster bakom sig. ”OMG är dem två ihop eller”hördes en röst från Evelina. Dem andras rösters kommentarer var liknande.

MvH Anna

Hon kunde inte känna dropparna som åkte nerför hennes kinder längre. Hur många dagar hade hon varit här? Var är hon ? Det svider runt hennes handleder som är fastbundna med ett rep runt den vita gamla trä-stolen som skulle kunna gå sönder vilken stund som helst. Hon kan inte ropa på hjälp på grund av tejpen som sitter som fastklistrad runt hennes mun. Plötsligt hör hon röster, men det kommer inte emot henne det kommer ifrån ett annat rum. Hon hör två män. Hon hör ett öronbedövande skrik. Väggarna måste vara tunna tänkte hon, skriket lät som om det var en annan tjej här. Hon hörde vrål och skrik från männen. Hennes minne började komma tillbaka sakta om hur hon minns två mäns röster. Hennes tankar blev avbrutna av ett pistolskott. För en sekund trodde hon att dem hade skjutit tjejen, men hon började skrika igen högre denna gång. Allt blev tyst, hon hörde nu stegen komma mot henne...

***

Jenna går upp ur sängen klockan halv sju på morgonen på grund av att hon måste gå till skolan, Jenna har alltid undrat varför man måste gå dit om ändå alla hatar stället där man måste lära sig saker som man mestadels aldrig kommer att använda. Varje morgon kollar Jenna sig i spegeln, hon gillar inte vad hon ser och har heller aldrig gjort. Hon har ingen speciell stil heller och har aldrig varit så värst intresserad av att shoppa kläder. Jenna drar på sig ett par grå mjukisbyxor och ett vitt linne. Hon går ner till köket där frukostbordet redan står dukat med massor av bröd juice och pålägg . Hennes mamma är kock och älskar att sätta fram en massa mat som man inte ens äter hälften av.

Jenna tar bara en macka med smör och den gamla vanliga apelsin marmeladen fast att det finns tio stycken andra på bordet. Vid frukost bordet brukar det bara vara Jennas lillebror som skriker och donar. Jennas mamma har alltid sagt ”att vid matbordet skall man inte prata bara njuta av maten”

Jenna går ut i hallen och tar på sig sin tre år gamla jeansjacka som hon fick av sin mamma som tvingade henne att ta på den. Jenna har alltid hatat den jackan men hon har ingen annan så den fick allt duga.

Din blogg är ju awesome! har du bloglovin? ;D

Sebastians ögon blev störra i förvånad, ”Vad menar du?”

”I mardrömmen såg jag Rose ligga död i ditt sovrumsgolv.” Florence vände huvudet och kollade upp på honom, ”Du sa ’allt var just så perfekt, varför skulle du gå in’.”

Sebastian kollade på henne i tystnad, ögon stora.

”Enda sedan hon dog fryste du ner mig med din blick när jag nämnde henne! Och det kan inte vara på grund av att du saknar henne.” sa Florence med en seriös blick.

”Du måste drömma. Jag är inte en mördare, Flo. Du vet det.” Florence reste sig.

”Lögnare! Du mördade Rose!” Nya tårar började rinna. Vrede kokade upp i henne, liksom besvikelse. Sebastian, efter att ha hört vad sin syster just har sagt, kollade ner på marken och förlorade sin mask. När han kollade upp igen var det ett smalt leende sittande där. Hon visste det! Hon hittade mördaren men. . .

Varför grät han? I skam?

Fler tårar rann, och nu stod båda och hade röda ögon. Det var pinsamt.

”Varför gjorde du det?” frågade Florence, som hade tappat rösten. Sebastian skakade på huvudet.

”Jag gjorde det inte.” han fortsatte. Det var skam i rösten, som om han hade besviket sig själv.

”Vem då då?!?” Florence höjde rösten igen. Hon fick vänte ett tag tills hon fick ett svar.

”Jag vet inte.” Florence blev förvirrad och vreden steg.

”Förklara.” sa hon stenhårt. Sebastian tog en stund till att lugna sig.

”En dag hittade jag henne liggande där i sängen livlös. Jag försökte att väcka henne, men inget gick. Jag trodde att jag kanske skulle kunna få ut problemet. Men efter att ha förstört hennes kropp viste det sig att hon inte kunde bli räddad.” förklarade han. Det fick henne till att vilja gråta ännu mer. Sebastian hade tagit läkarutbildningen, och han har alltid varit så envis, precis som Florence, om att kunna klara saker själv. Men åtminstone var hon inte mördad antagligen.

”Vad var det då?” frågade Florence.

”Jag vet inte. Hjärtstopp, cancer, hjärntumör. Jag vet inte.” sa han. Han skakade på huvudet i skam. ”Om jag bara kunde rädda henne. . .”

Florence kunde förstå hur han kände nu. Att vilja rädda någon som man älskade, men ändå var man för sen.

”Det var inte. . .”

”Mitt fel? Det var det!” Sebastians röst höjdes. Florences sorgsna blick tittade in i hans ögon i en bra stund. Hon gick närmare och gav honom en kram.

”Det var inte ditt fel, hon var redan borta.” Hon kunde höra sin bror gråta. Hon stänge ögonen och satte ett smalt leende på sina läppar. ”Ta din tid, det är okej att gråta.”

De var på väg hem. Tur var att deras hem var inte så långt bort från cirkusen. Florence, som fortfarande höll ballongen i hennes hand med ett hårt grepp och Sebastians hand i hennes andra, kollade hon tillbaka till vägen vart cirkusen var.

”Vänta.” sa Florence och stoppade Sebastian.

”Va?” han kollade tillbaka till Florence. Hon kollade på honom med ett smalt leende och hund ögon.

”Kan vi besöka Roses grav idag?”

Sebastian kollade på henne i tystnad, försökte att läsa hennes blick i en lång stund, och sedan nickade han. De släppte varandras händer och gick till gravplatsen.

Florences grepp om ballongen var hårt. Hon kollade på gravarna som de passerade och kunde inte hjälpa från att känna sig ledsen.

”Här.” sa Sebastian and tog sina händer in i fickorna. Florence kollade på den svarta gravstenen med stora vita kursiva bokstäver på.

Florence kände hennes ögon bli vattniga, hennes syn började också bli suddig. Hon gnuggade sina ögon, hon ville inte börja gråta.

”Det är synd vi inte tog på oss något finare.” sa Florence och snyftade. Sebastian, uttryckslös, kollade över till Florence.

”Ta din tid, det är okej att gråta.” sa Sebastian. Det sa han alltid till Florence när hon blev ledsen. Alltid.

Florence, som försökte att torka sina tårar som föll liksom vattenfall, kände sina kinder bli röda. Hennes grepp om det tunna repet som höll i ballongen var ännu hårdare och hennes fingernaglar gjorde märken i hennes handflata.

Vid graven var en nalle som har suttit där enda sen begravningen, den var blöt från gammalt regn som har duschat den. En brun nalle med ett stycke rött tyg som en kappa. På en dejt hade Sebastian vunnit den för Rose på ett tivoli. Det paret hade aldrig problem. De var som ett perfekt par.

Florence gick till sina knän och knyter det tunna repet från ballongen till nallens arm. Hon kollade sedan på den och lät sina tårar torka på hennes hud. De stod där i tystnad framför hennes grav.

Vid cirkusen, när hon äntligen fick sin bror med, kunde Florence inte hålla sig från att skrika lite i glädje. Sebastian hade redan get upp, men suckade igen. De gick in, och var snart hälsade av en clown som gav Florence en blå ballong. De gick upp till rad fem och satte sig ner.

”Glad nu?” frågade Sebastian medans fler folk gick in. Florence nickade och höll sin ballong vid hennes knä så den inte skulle stå i vägen.

Och då började showen. Det började med lite humor och clowner, sen flyttade det vidare till att göra tricks med lejon och elefanter. Ljusen i multipla färger förblindade publiken. Ljuden av calliope och andra instrument gjorde däremot atmosfären lugnande. Inte lugnande som ’jag är redo till at sova’, utan musiken ändrade atmosfären till en tystnad och en annan sorts glädje.

Sebastian, missnöjd med allt som hände på scenen, tog en small koll över till Florence och såg ett stort leende på henne som bara ungar skulle vilja göra. Även fast att hon var tjugo hade hon talangen till att se ut som ett barn. Sebastians läppar formade ett smalt leende, den vände han sig tillbaka till scenen.

När cirkusen var över vände sig Sebastian över till Florence och hoppade till lite av synnen. Hennes leende- Nej, hennes grin var omänskligt stort. Hon liknade nästan den där katten från Alice i Underlandet.

”Flo?” Sebastian rynkade sina ögonbryn och mannade upp mot monstret som hade besatt henne. Florence vände sitt huvud från scenen till Sebastian, hennes leende satt nästan fast på henne.

”Ja?” fick hon ut, hennes Cheshire-grin var orört.

”. . . Låt oss gå.” sa han och tog hennes arm och gick. Florence följde efter och släppte äntligen hennes mördande leende. De gick ur cirkusen. Sebastian försökte att ignorera Florences tjat om att gå tillbaka.

När Florence var färdig med sin frukost, hade klätt på sig och borstat hår och tänder, gick hon ut till vardagsrummet. Florence och Sebastian has nu bott i England i över et år. Deras lägenhet var som ett hus, den hade två våningar och hade en massa rum. Hon visste redan alla hörn i lägenheten. Det var mindre än huset hon brukade bo i, ben det var stort nog för ett par tvillingar att fly från sina föräldrar med.

”Äntligen är du färdig.” sa Sebastian och reste sig från soffan med ett smalt leende. Florence nickade, men suckade åt synen som nu var hennes bror. Sebastians hår var som en fågelboa, efter att ha bott i England i ett tag nu har han inte riktigt brytt sig, han hade på sig svarta kläder som vanligt och han hade mörka ringar under ögonen.

”har du varit uppe hela natten igen? Du vet, det skadar inte att borsta håret då och då.” Florence rynkade pannan som ett ’jag get upp’. Hon flytte sig närmre och kammade visa delar av Sebastians hår tillbaka så att det såg lite bättre ut.

”Det är arbetet.” sa den blonda killen tillbaks.

”Det tar all din energi.” sa den blonda tjejen. ”I stället för att vara vaken varje dag och varje natt, kan du inte bara arbeta natt och sova dag? Det är inte så svårt.”

I oro släppte Florence sin bistra uppsyn. Sebastian suckade, hans leende blev dock större.

”Du är så gullig. Om jag sover alla dagarna och beter mig som en vampyr enligt schema, så har du ju ingen att vara med.” Enda sedan Rose dog, hade hon inte. Vuxna gjorde sällan vänner. Och för Florence var det extra svårt.

”Byt jobb då?” förslog hon. Det var en dum idé, hon viste det. Sebastians jobb gjorde nog med pengar för att tvillingarna kunde bo i lyx.

”Kan inte.” svaret var heller inte så chockande. Men Florence kunde inte förstå hus Sebastian kunde offra så mycket av honom själv för henne.

”Okej, men du ger mig stress.” sa hon. Hennes bror log lite.

”Då får vi hoppas du inte får gråa hår.”

”Jaja.”

”Men vart går vi nu då?” frågade Sebastian, nog trött av att vara i lägenheten redan nu.

”Jag vill se cirkusen som de just har öppnat vid änderna. Jag såg dem köra vid oss och jag antar de ska ha show snart.” sa Florence. Hon älskade cirkusar, det var en sak som gjorde henne lika road som en hund som jagar sin egen svans. Sebastian gav ut en min av nederlag.

”Okej, men du får inget godis.” sa han. Även fast att de var tvillingar med många likheter, gillade Sebastian inte cirkusar. Ingen visste varför. Florence gav honom ett stort leende och kramade honom. Sebastian suckade.

“Jag hade en mardröm.” sa Florence när hon hade rösten till att prata. Hon kollade ner på sin spegelbild i teet. Sebastians leende dog långsamt.

”Vad handlade den om?”

”Rose dog.” Sebastian kollade på henne i tystnad, han visste inte riktigt vad han skulle säga. Rose, som har varit död i tre veckor nu, var Sebastians ex och en bra vän till Florence. Men i hennes dröm var hon som en främling.

Sebastian klappade Florences huvud och kammade hennes hår med hans fingrar.

”Bara lugn, det var bara en mardröm.” monotonin i hans röst skrämde Florence. Sebastian reste sig från sängen och var på väg att gå ut, men stoppade vid dörr kammen och kollade tillbaks till sin syster.

”Ät före den blir kall.” Sen gick han. Florence, som fortfarande kollade på dörr kammen som Sebastian hade passerat för ett tag sedan, gjorde greppet om tekoppen hårdare.

Florence vaknade i hennes eget rum. Liggande i sin säng under täcket, hon tvang hennes ögon öppna och gav ut ett stön. Hon satte sig upp i sängen, hennes blonda hår var som ett fågelbo och hennes skogsgröna ögon släpades över till hennes högra sida för att se tiden. 8.05. Det var helg så såklart var hon trött.

Florence gäspade och bestämde sig för att lägga sig ner igen, men blev stoppad av dörren som öppnade och lukten av te kom in. Sebastian, som höll en plåt med en te kopp och två rostade mackor, gick in med ett leende. Det samma leendet han hade varje morgon.

”God morgon, sömntuta.” Det mest pinsamma smeknamnet man kan ge till sin syster är nog sömntuta, det passar precis men hon gillade det i alla fall verkligen inte. I utbyte fick Sebastian en gäsp. Sebastian suckade och placerade plåten på Florences nattbord. Han satte sig vid kanten på sängen och kollade på henne.

”Är något på tok? Du verkar mer gammal och sur än normalt.” sa Sebastian, han verkade inte bry sig om vilka ord han använde.

”Tr’tt.” mumlade Florence. Sebastian flinade åt mumlet och klappade toppen av hans systers huvud. Florence tog då sin te kopp och drack, hon höll koppen med båda händerna. Det var då en tystnad mellan dem, och allt tvillingarna hörde var fåglarna utomhus som sjöng sina kord.

Cirkeln är en bok som är skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Det är den första boken av en triologi. Cirkeln är min favorit bok för när man läser första sidan kan man bara inte slua läsa. Det handlar om att 7 utvalda som bildar en cirkel dem ska rädda världen mot demonerna vissa stryker med på färden men det är en sjukt spännande bok

Jag ger den 5 av 5 för den är så bra.
Jag har Eld hemma håller på att läsa den så ni kommer få en recention på den när jag är klar :D länkgtar till Nycklen som är den tredje boken kommer ut. Hoppas ni läser den nån gång men alla tycker inte samma smaken är som baken eller vad man brukar säga hejdå
Dålig kamera på min iPod :P

Kramar
Elsa