fourlines

Sebastians ögon blev störra i förvånad, ”Vad menar du?”

”I mardrömmen såg jag Rose ligga död i ditt sovrumsgolv.” Florence vände huvudet och kollade upp på honom, ”Du sa ’allt var just så perfekt, varför skulle du gå in’.”

Sebastian kollade på henne i tystnad, ögon stora.

”Enda sedan hon dog fryste du ner mig med din blick när jag nämnde henne! Och det kan inte vara på grund av att du saknar henne.” sa Florence med en seriös blick.

”Du måste drömma. Jag är inte en mördare, Flo. Du vet det.” Florence reste sig.

”Lögnare! Du mördade Rose!” Nya tårar började rinna. Vrede kokade upp i henne, liksom besvikelse. Sebastian, efter att ha hört vad sin syster just har sagt, kollade ner på marken och förlorade sin mask. När han kollade upp igen var det ett smalt leende sittande där. Hon visste det! Hon hittade mördaren men. . .

Varför grät han? I skam?

Fler tårar rann, och nu stod båda och hade röda ögon. Det var pinsamt.

”Varför gjorde du det?” frågade Florence, som hade tappat rösten. Sebastian skakade på huvudet.

”Jag gjorde det inte.” han fortsatte. Det var skam i rösten, som om han hade besviket sig själv.

”Vem då då?!?” Florence höjde rösten igen. Hon fick vänte ett tag tills hon fick ett svar.

”Jag vet inte.” Florence blev förvirrad och vreden steg.

”Förklara.” sa hon stenhårt. Sebastian tog en stund till att lugna sig.

”En dag hittade jag henne liggande där i sängen livlös. Jag försökte att väcka henne, men inget gick. Jag trodde att jag kanske skulle kunna få ut problemet. Men efter att ha förstört hennes kropp viste det sig att hon inte kunde bli räddad.” förklarade han. Det fick henne till att vilja gråta ännu mer. Sebastian hade tagit läkarutbildningen, och han har alltid varit så envis, precis som Florence, om att kunna klara saker själv. Men åtminstone var hon inte mördad antagligen.

”Vad var det då?” frågade Florence.

”Jag vet inte. Hjärtstopp, cancer, hjärntumör. Jag vet inte.” sa han. Han skakade på huvudet i skam. ”Om jag bara kunde rädda henne. . .”

Florence kunde förstå hur han kände nu. Att vilja rädda någon som man älskade, men ändå var man för sen.

”Det var inte. . .”

”Mitt fel? Det var det!” Sebastians röst höjdes. Florences sorgsna blick tittade in i hans ögon i en bra stund. Hon gick närmare och gav honom en kram.

”Det var inte ditt fel, hon var redan borta.” Hon kunde höra sin bror gråta. Hon stänge ögonen och satte ett smalt leende på sina läppar. ”Ta din tid, det är okej att gråta.”