fourlines

De var på väg hem. Tur var att deras hem var inte så långt bort från cirkusen. Florence, som fortfarande höll ballongen i hennes hand med ett hårt grepp och Sebastians hand i hennes andra, kollade hon tillbaka till vägen vart cirkusen var.

 

”Vänta.” sa Florence och stoppade Sebastian.

 

”Va?” han kollade tillbaka till Florence. Hon kollade på honom med ett smalt leende och hund ögon.

 

”Kan vi besöka Roses grav idag?”

 

Sebastian kollade på henne i tystnad, försökte att läsa hennes blick i en lång stund, och sedan nickade han. De släppte varandras händer och gick till gravplatsen.

 

Florences grepp om ballongen var hårt. Hon kollade på gravarna som de passerade och kunde inte hjälpa från att känna sig ledsen.

 

”Här.” sa Sebastian and tog sina händer in i fickorna. Florence kollade på den svarta gravstenen med stora vita kursiva bokstäver på.

 

 

Florence kände hennes ögon bli vattniga, hennes syn började också bli suddig. Hon gnuggade sina ögon, hon ville inte börja gråta.

”Det är synd vi inte tog på oss något finare.” sa Florence och snyftade. Sebastian, uttryckslös, kollade över till Florence.

”Ta din tid, det är okej att gråta.” sa Sebastian. Det sa han alltid till Florence när hon blev ledsen. Alltid.

 

Florence, som försökte att torka sina tårar som föll liksom vattenfall, kände sina kinder bli röda. Hennes grepp om det tunna repet som höll i ballongen var ännu hårdare och hennes fingernaglar gjorde märken i hennes handflata.

 

Vid graven var en nalle som har suttit där enda sen begravningen, den var blöt från gammalt regn som har duschat den. En brun nalle med ett stycke rött tyg som en kappa. På en dejt hade Sebastian vunnit den för Rose på ett tivoli. Det paret hade aldrig problem. De var som ett perfekt par.

 

Florence gick till sina knän och knyter det tunna repet från ballongen till nallens arm. Hon kollade sedan på den och lät sina tårar torka på hennes hud. De stod där i tystnad framför hennes grav.

”Sebastian. . .” Sebastian kollade ner på sin syster, vart hennes ögon var som limade till gravstenen. ”Dödade du Rose?”