fourlines

Vid cirkusen, när hon äntligen fick sin bror med, kunde Florence inte hålla sig från att skrika lite i glädje. Sebastian hade redan get upp, men suckade igen. De gick in, och var snart hälsade av en clown som gav Florence en blå ballong. De gick upp till rad fem och satte sig ner.

”Glad nu?” frågade Sebastian medans fler folk gick in. Florence nickade och höll sin ballong vid hennes knä så den inte skulle stå i vägen.

Och då började showen. Det började med lite humor och clowner, sen flyttade det vidare till att göra tricks med lejon och elefanter. Ljusen i multipla färger förblindade publiken. Ljuden av calliope och andra instrument gjorde däremot atmosfären lugnande. Inte lugnande som ’jag är redo till at sova’, utan musiken ändrade atmosfären till en tystnad och en annan sorts glädje.

Sebastian, missnöjd med allt som hände på scenen, tog en small koll över till Florence och såg ett stort leende på henne som bara ungar skulle vilja göra. Även fast att hon var tjugo hade hon talangen till att se ut som ett barn. Sebastians läppar formade ett smalt leende, den vände han sig tillbaka till scenen.

När cirkusen var över vände sig Sebastian över till Florence och hoppade till lite av synnen. Hennes leende- Nej, hennes grin var omänskligt stort. Hon liknade nästan den där katten från Alice i Underlandet.

”Flo?” Sebastian rynkade sina ögonbryn och mannade upp mot monstret som hade besatt henne. Florence vände sitt huvud från scenen till Sebastian, hennes leende satt nästan fast på henne.

”Ja?” fick hon ut, hennes Cheshire-grin var orört.

”. . . Låt oss gå.” sa han och tog hennes arm och gick. Florence följde efter och släppte äntligen hennes mördande leende. De gick ur cirkusen. Sebastian försökte att ignorera Florences tjat om att gå tillbaka.