fourlines

När Florence var färdig med sin frukost, hade klätt på sig och borstat hår och tänder, gick hon ut till vardagsrummet. Florence och Sebastian has nu bott i England i över et år. Deras lägenhet var som ett hus, den hade två våningar och hade en massa rum. Hon visste redan alla hörn i lägenheten. Det var mindre än huset hon brukade bo i, ben det var stort nog för ett par tvillingar att fly från sina föräldrar med.

”Äntligen är du färdig.” sa Sebastian och reste sig från soffan med ett smalt leende. Florence nickade, men suckade åt synen som nu var hennes bror. Sebastians hår var som en fågelboa, efter att ha bott i England i ett tag nu har han inte riktigt brytt sig, han hade på sig svarta kläder som vanligt och han hade mörka ringar under ögonen.

”har du varit uppe hela natten igen? Du vet, det skadar inte att borsta håret då och då.” Florence rynkade pannan som ett ’jag get upp’. Hon flytte sig närmre och kammade visa delar av Sebastians hår tillbaka så att det såg lite bättre ut.

”Det är arbetet.” sa den blonda killen tillbaks.

”Det tar all din energi.” sa den blonda tjejen. ”I stället för att vara vaken varje dag och varje natt, kan du inte bara arbeta natt och sova dag? Det är inte så svårt.”

I oro släppte Florence sin bistra uppsyn. Sebastian suckade, hans leende blev dock större.

”Du är så gullig. Om jag sover alla dagarna och beter mig som en vampyr enligt schema, så har du ju ingen att vara med.” Enda sedan Rose dog, hade hon inte. Vuxna gjorde sällan vänner. Och för Florence var det extra svårt.

”Byt jobb då?” förslog hon. Det var en dum idé, hon viste det. Sebastians jobb gjorde nog med pengar för att tvillingarna kunde bo i lyx.

”Kan inte.” svaret var heller inte så chockande. Men Florence kunde inte förstå hus Sebastian kunde offra så mycket av honom själv för henne.

”Okej, men du ger mig stress.” sa hon. Hennes bror log lite.

”Då får vi hoppas du inte får gråa hår.”

”Jaja.”

”Men vart går vi nu då?” frågade Sebastian, nog trött av att vara i lägenheten redan nu.

”Jag vill se cirkusen som de just har öppnat vid änderna. Jag såg dem köra vid oss och jag antar de ska ha show snart.” sa Florence. Hon älskade cirkusar, det var en sak som gjorde henne lika road som en hund som jagar sin egen svans. Sebastian gav ut en min av nederlag.

”Okej, men du får inget godis.” sa han. Även fast att de var tvillingar med många likheter, gillade Sebastian inte cirkusar. Ingen visste varför. Florence gav honom ett stort leende och kramade honom. Sebastian suckade.